2030 ska utsläppen från transporter i Sverige ha minskat med 70 procent jämfört med 2010. En av de allra viktigaste pusselbitarna för att det ska kunna genomföras är ett ökat kollektivt resande. Ska detta vara möjligt är det dags att adressera en av de mest akuta frågorna – den redan stora och allt mer ökande bristen på bussförare. Nu krävs politiska åtgärder.
Varje dag genomförs fler än fyra miljoner resor med kollektivtrafiken i Sverige. Efter det stålbad som pandemin innebar ser vi nu till vår glädje att resenärerna återvänder. Inom ramen för branschens projekt ”Nystart av kollektivtrafiken i Sverige” arbetar vi nu för att nå målet om att fyra av tio motoriserade resor ska vara kollektiva 2030. Men det aktualiserar också ett annat akut problem. Ska fler kunna resa kollektivt behöver det finnas personer som kör fordonen, och Sverige står inför en akut brist på bussförare.
Bristen på bussförare är ingen ny utmaning. Problemet har växt fram under årtionden, men nu efter pandemin är läget akut. 40 procent av dagens aktiva bussförare är över 60 år och det är alldeles för få unga personer som väljer yrket. Här har förstås vi i branschen ett stort ansvar för att visa vilket attraktivt yrke bussförare är.
Vi har mycket arbete framför oss, men vi kommer inte att klara det själva. Bussföraryrket påverkas negativt av lagstiftning både nationellt och på EU-nivå som gör nyrekrytering svårt. Kollektivtrafiken kan bidra till att lösa en stor del av beslutsfattarnas huvudvärk kring hur klimatmålet för transporter ska nås, men då måste beslutsfattarna först hjälpa oss.
Samhället behöver skyndsamt agera på ett antal punkter:
1. Mer utbildning med högre kvalitet. Det behövs fler platser inom såväl vuxen- som arbetsmarknadsutbildningen. Dessutom behöver kvaliteten på dessa utbildningar öka för att människor snabbt ska komma ut i jobb. Bussföretagen vill medverka mer och förstärka kopplingen till verksamheten, för att utbildningarna ska bli effektivare. Mer språkutbildning behöver också ingå.
2. Gör utbildningarna attraktiva. Samhället kan göra mer för att uppmuntra både unga och personer som står utanför arbetsmarknaden att välja bristyrken. Här behöver myndigheter ges i uppdrag att upplysa om möjligheterna till långsiktig, trygg försörjning genom att välja bussföraryrket. Dessutom kan ekonomiska incitament övervägas. Till exempel skulle möjligheten att ta CSN-lån för att ta C- och D-körkort göra stor skillnad.
3. Sänk åldersgränsen för körkortsbehörighet för buss. Ett stort problem när det gäller att få unga att välja yrket är att åldersgränsen för körkortsbehörighet D är högre än för övrig tung trafik. Det gör att intresserade ungdomar väljer andra närliggande yrken. Genom att sänka gränsen kan vi få in fler ungdomar i vår bransch.
4. Slopa avståndsregeln för unga. Inom EU finns ett regelverk för unga bussförare som innebär att de inte får köra längre sträckor än i en 50 kilometers radie från startpunkten. Detta gör det svårt att ordna ett fungerande schema. Helt uppenbart är denna regel gjord för andra länder inom EU och inte för ett land med de avstånd Sverige har. I Sverige är den generella linjetrafiken utanför storstäderna betydligt längre än 50 kilometer och regeln blir en onödig administrativ börda. En utbildad bussförare i ett tryggt fordon behöver ingen löplina.
99 procent av den svenska busstrafiken handlas upp av landets regionala kollektivtrafikmyndigheter och länstrafikbolag. Det är en god förutsättning för det arbete som nu måste till, men det är dags att öka tempot. Tillsammans kan vi säkerställa en busstrafik för hela Sverige och få fler att välja att resa gemensamt mot en hållbar framtid.
Kristoffer Tamsons
Ordförande, Svensk Kollektivtrafik
Tomas Byberg
Ordförande Sveriges Bussföretag