Flera av kostnadsökningarna motiveras med ökade IT-kostnader, som t ex att man tidigare räknat fel, att antalet ärenden minskat och att avgiften för kvarvarande ärenden därmed måste öka. Många avgifter anges vara fortsatt underfinansierade trots föreslagna höjningar och myndigheten flaggar för fortsatta höjningar dock utan att ange när och hur mycket.
Mest oroande denna gång är införandet av en årlig avgift för taxiförare, den motiveras med att taxiförarlegitimationen finns i ett It-register som har driftkostnader. Men varken tex körkort eller yrkeskompetensbevis som Transportstyrelsen också registervårdar har några årliga avgifter. Konsekvenserna av en årlig avgift kommer vara att de som skulle kunna tycka in som timanställda och rädda hem verksamheten vid sjukdom, semestrar och tillfälliga arbetstoppar inte kommer finnas tillgängliga längre, det ökar sårbarheten för branschen och resenärerna. Det blir också svårare att få förare att återkomma till branschen. Risken är istället att Arbetsförmedlingen kommer tvingas dra igång taxiförarutbildningar, en statlig kostnad som sannolikt vida överstiger statens kostnader för det lilla registret för taxiförare hos Transportstyrelsen.
Precis som tidigare år föreslår Transportstyrelsen att visa avgifter sänkas, då att man tagit i för mycket vid tidigare avgiftshöjningar. Jakten på den perfekta balansen i avgifterna kommer alltså att fortsätta skapa oklarheter och oförutsägbarhet för branschen och skapa merarbete hos myndigheten som tvingas mäta och väga varje steg de tar. Rimligare vore att en större del av myndighetens verksamhet skattefinansierades och att större fokus lades på att hitta effektivare vägar för myndighetsutövning istället för att lägga energin på att hitta på nya avgifter för branschen.